Mina vänner har länge sagt att jag borde starta en websida eva.nu, men, det namnet är redan upptaget, så det har jag hela tiden bara skrattat bort. Men, en blogg kan jag ju tänka mig. Jag vet ju inte om denna kommer att fullt leva upp till vännernas förväntningar, men, man ju inte vara alla till lags och jag gör ju detta för mitt eget höga nöjes skull. Skulle någon annan också tycka att detta kan vara underhållande så är det ju bara ett plus och så får jag ju också skriva av mig en del.

Idag har jag åkt med kommunala medel, vilket är något jag inte gjort regelbundet på flera år. Det är spännande att studera folk och jag kan inte låta bli att fundera på om hur de skulle reagera om man "ställde till det" lite för dem. Rkare t ex. Eftersom jag är allergisk mot cigarettrök, ja jag mår dåligt av röken inte bara att jag tycker illa om den, så kan jag ibland fundera över om man kunde spela rökare ett spratt. Man kan inte förbjuda folk att röka utomhus, men man kan ju ibland önska att obetänksamma rökare kunde få sig en tankeställare ibland. Både igår och idag har jag väntat på pendeltåg på centralen. Båda dagarna har jag medvetet placerat mig bland folk som inte rökt, men båda dagarna har det dykt upp rökare som tänt sina cigaretter utan att tänka på huruvida denna rök blåsts direkt på väntande medpassagerare på perrongen eller ej. Det är då som de små tankarna dykt upp i huvudet, och antagligen också de små hornen velat visa sig lite. Undrar hur dessa rökare skulle reagera om man hade haft med sig något som luktat illa och kontrat genom att ogenerat sprid adenna lukt mot dem. Typ Surströmmingslukt eller prutt på burk. Antagligen skulle de nog inte ha förstått kopplingen, men, man kan ju förflytta sig från röken med ett litet leende på läpparna medans man fäller in de små hornen.

Väl inne på tåget satte sig en tonårstjej bredvid mig medans hon högljutt pratade i mobiltelefonen samtidigt som hon uppenbarligen saknade en näsduk... Näsduksproblemet löste jag genom att helt sonika överlämna en ren pappersnäsduk till henne, trots att hon fortfarande pladdrade i telefonen. Hon tog emot näsduken, tackade artigt, även om lite överraskat, men fortsatte lika fort att pladdra vidare i mobilen. Först så irriterade jag mig över att hon pratade så högt, men så bestämde jag mig för inte låta mig bli irriterad. Sedan blev jag full i skratt över hur mycket och länge en tjej i tonåren kan prata i en telefon utan att använda en enda hel mening. Det var mest "och hon ba, och då ba, och jag ba, och du vet, men eller hur", osv. Undrar om man verkligen lät likadant när man själv var i samma ålder? Kände mig för en stund lite gammal. Kunde då heller inte låta bli att tänka på tv programmet "Pensionärsdjävlar". Det måste vara bl a sådan här möten som gett uppslag till inslagen i detta program.