Idag har den här pinsamma mamman varit på bio med sin son. Väl utrustade med popcorn och läsk bänkade vi oss i salongen. Har aldrig förut varit först i en biosalong, men det var vi idag. Det dröjde dock inte så många minuter förrän de andra biobesökarna började droppa in. Bland de sista kom ett högljutt killgäng på en sisådär sex, sju stycken in i salongen. Det lät dock som en hel klass. Först så stormade de in på raden ovanför oss och började dividera med dem som satt där, för de hade tydligen fått samma stolsnummer. Efter ett tags dividerande stormade killarna ut medans de meddelade att de skulle stämma personalen i kassan, eftersom de blivit dubbelbokade. De var dock inte speciellt sura, utan mer kaxigt hånskrattande. Efter ca fem, tio, minuter kom de tillbaka in igen, och nu satt de sig på samma rad som mig och sonen. Biljetterna de hade köpt var för imorgon och inte idag. Men, mantrat "vi skall stämma dem" fortsatte de att tugga. Passade i alla sammanhang tydligen. Det där med att man skall vara tyst eller åtminstone tystlåten när man går på bio var det tydligen ingen som hade lärt dem. Så länge det var reklam så orkade jag inte bry mig, men när ljudnivån fortfarande var lika hög när filmen börjat så tröttnade den här pinsamma mamman, och som vanligt kunde hon inte hålla tyst. Så jag försökte med ett hysch, vilket dock inte hjälpte. Tror inte ens att de registrerade att de satt fler än dem i salongen... Så, jag puffade lite på den närmsta snorhyvlen, vilket inte heller gav någon reaktion. Då, puttade jag en gång till och bad att de skulle dämpa sig. DÅ gjorde den närsta ungen sig omaket att vända på huvudet. Man skulle ju då kunna tro att han skulle säga förlåt eller något sådant, men inte den här inte. Den lilla människan bara glodde stint på mig och sa "du har ingen rätt att putta på mig"!

Min lilla uppmaning till lägre röster hjälpe dock på hans kompisar. Men, jag kan ju inte låta bli att undra vad det månde bliva av denna kaxiga lilla "sak". Han var helt klart ledaren för killgänget och respekt för andra var nog inte hans bästa gren. Man kan ju hoppas att han mognar till sig. Min son tyckte detta var ytterst pinsamt och väste till mig att "låt det vara" när killarna satte igång igen, rädd för att jag skulle hyscha åt killarna igen. Pinsamma mamman hade ingen ytterligare intention att säga åt killarna, så jag var tyst och sonen lättad.

Har jag fel? Skall man hålla tyst och låta folk kackla hur de vill? Det var många mindre barn i salongen, eftersom det var Kung Fu Panda vi såg, och jag tror inte de heller var så roade av dessa stökiga nyblivna tonåringar.