Idag har den här pinsamma mamman varit på bio med sin son. Väl utrustade med popcorn och läsk bänkade vi oss i salongen. Har aldrig förut varit först i en biosalong, men det var vi idag. Det dröjde dock inte så många minuter förrän de andra biobesökarna började droppa in. Bland de sista kom ett högljutt killgäng på en sisådär sex, sju stycken in i salongen. Det lät dock som en hel klass. Först så stormade de in på raden ovanför oss och började dividera med dem som satt där, för de hade tydligen fått samma stolsnummer. Efter ett tags dividerande stormade killarna ut medans de meddelade att de skulle stämma personalen i kassan, eftersom de blivit dubbelbokade. De var dock inte speciellt sura, utan mer kaxigt hånskrattande. Efter ca fem, tio, minuter kom de tillbaka in igen, och nu satt de sig på samma rad som mig och sonen. Biljetterna de hade köpt var för imorgon och inte idag. Men, mantrat "vi skall stämma dem" fortsatte de att tugga. Passade i alla sammanhang tydligen. Det där med att man skall vara tyst eller åtminstone tystlåten när man går på bio var det tydligen ingen som hade lärt dem. Så länge det var reklam så orkade jag inte bry mig, men när ljudnivån fortfarande var lika hög när filmen börjat så tröttnade den här pinsamma mamman, och som vanligt kunde hon inte hålla tyst. Så jag försökte med ett hysch, vilket dock inte hjälpte. Tror inte ens att de registrerade att de satt fler än dem i salongen... Så, jag puffade lite på den närmsta snorhyvlen, vilket inte heller gav någon reaktion. Då, puttade jag en gång till och bad att de skulle dämpa sig. DÅ gjorde den närsta ungen sig omaket att vända på huvudet. Man skulle ju då kunna tro att han skulle säga förlåt eller något sådant, men inte den här inte. Den lilla människan bara glodde stint på mig och sa "du har ingen rätt att putta på mig"!

Min lilla uppmaning till lägre röster hjälpe dock på hans kompisar. Men, jag kan ju inte låta bli att undra vad det månde bliva av denna kaxiga lilla "sak". Han var helt klart ledaren för killgänget och respekt för andra var nog inte hans bästa gren. Man kan ju hoppas att han mognar till sig. Min son tyckte detta var ytterst pinsamt och väste till mig att "låt det vara" när killarna satte igång igen, rädd för att jag skulle hyscha åt killarna igen. Pinsamma mamman hade ingen ytterligare intention att säga åt killarna, så jag var tyst och sonen lättad.

Har jag fel? Skall man hålla tyst och låta folk kackla hur de vill? Det var många mindre barn i salongen, eftersom det var Kung Fu Panda vi såg, och jag tror inte de heller var så roade av dessa stökiga nyblivna tonåringar.

Igår stod jag i en laxälv och hoppades på att kroka en fisk. Idag har jag stått i en pool, i badhuset, och försökt undvika att kroka i de som stod runt omkring mig. Igår kantades vattnet av skog och småsven idag kikade jag ut över en parkering, skolgård och träbaracker. Känns som stora kontraster mellan laxfiske och vattenträning. Det vackra vädret verkar dock han följt med oss ner hit. Det känns skönt. Hoppas att vädret i midsommar blir bra. Det brukar vara bättre där än väderprognosen säger, men, man vet ju aldrig.

Jag hade ju tänkt mig att byta karriär lite, nu när jag vart arbetslös. Men, det går ju lite trögt så jag kanske är inne på fel spår  Man kanske skulle bli journalist. Det kan ju inte vara så svårt. Undrar vilka kvalifikationer man behöver? Det där med att stava rätt och att ha bra grammatiska kunskaper verkar inte längre vara något krav. I helgen roade jag mig med att läsa Värnamo nyheter, eller vad den nu hette, det var i alla fall den lokala tidning som mina svärföräldrar har hemma. Där fanns en artikel om en fisketävling, där man skulle meta mört eller om det handlade om att dra upp den största gösen. I vilket fall som helst så fick jag läsa texten i artikeln flera gånger för att förstå vad skribenten ville säga. Min svenskalärare hade inte godkänt den texten om den lämnats in till henne. Den hade fått fullt med röda bockar i kanten.

I veckans lokaltidning, Mitt i, kan man på förstasidan läsa följande rubrik:

"Man dog sedan vän krockat mot träd"

Det är ju så att man kan se senariot framför sig. Kompisen krockar in bilen i ett träd medan kompisen står och ser på. Kompisen blir då så förbluffad att han ramlar baklänges och dör av rena förskräckelsen! Eller...? Läser man artikeln så är dock inte historien mer märklig än att kompisen som dog var passagerare i bilen, som kördes in i trädet.

Men, jag är nog för ärlig för att bli journalist. Så, jag får nog antingen fortsätta på samma spår, som det jag lämnade när Oraklet inte längre behövde mig, eller fortsätta hoppas på att någon arbetsgivare skall förstå att det är just mig de behöver när de söker en ny administratör alt kombinerad administratör/ekonomimedarbetare. Och, att de kommer att skrika efter min talang i mitten av augusti alt början av september.

Drömmare? -Javisst! Man får aldrig sluta att drömma.

Idag har jag haft ett sådant där svagt ögonblick igen - jag har åkt pendeltåg. Man kan ju undra hur mycket SL skulle behöva höja biljettpriset för att installera AC i tågen. Idag var det inte roligt att åka pendeltåg. Resan från Häggvik till Centralen kändes nästan dubbelt så lång som bilresan från Småland till Sollentuna igår. Ja, vi har AC i bilen. Till råga på allt så väntade en returresa ca två tim senare, och, då hade rusningen startat. Så, pendeln vart snabbt fylld av svettiga kroppar samt två hysteriskt pladdrande tonårsbrudar. Jag vidhåller att de är av en annan ras. Jo, jag håller med om att det finns trevliga och fina tonårsbrudar också, men till den samlingen hörde nog inte riktigt de två som satt mitt emot mig på pendeln. Det enda de kunde prata om var svettdoften på tåget och hur äckligt det var, att de inte kunde andas, hur äckligt det luktade, att de nog skulle andas genom munnen istället, hur äckligt det luktade.... osv. Staxt innan vi kom fram till Helenelund hörde jag en röst som bad tjejerna att antingen stiga av tåget, för att andas, eller att sluta gnälla så högt, eftersom deras beteende var rätt så respektlöst. Till min förvåning upptäckte jag att det var min egen röst som pratade. Och jag som trodde att jag bara satt där och stilla önskade att de kunde hitta NÅGOT annat att prata om. Det måste ha varit värmen som slog ut min hjärnverksamhet.

Ibland blir bara allt så galet och tidsplanen spricker totalt. Idag har varit en sådan dag, i alla fall första halvan av dagen. Idag skulle jag förståka till tryckeriet och lämna in original som skulle tryckas upp inför ett stort utskick. Sedan skulle jag åka till Åkersberga för att hämta en bunt inbetalningskort. Nästa anhalt var att hämta upp Maria, i Norrviken, för fortsatt färd till Upplands Väsby där vi skulle äta lunch med Mirja ca kvart i tolv.

Redan innan avfärden hemifrån sprack det hela rätt ordentligt. Skrivaren, som vanligtvis är en snäll liten apparat, bestämde sig för att bråka. Blev helt plötsligt glups och plockade två tre papper i taget. Inte alla på riktigt samma gång utan lite överlappande så att texten började på ett papper och fortsatte sedan över skarven till nästa och till nästa igen. Papperskvadd, och så samma visa igen. Detta plockade drygt en halvtimme från min tidsplan. Nu fanns ingen tid kvar att först åka till tryckeriet utan det var bättre att ställa kosan mot Åkersberga direkt.

Utrustad med två sidor karta från Eniro, en mer inzoomad än den första, åkte jag glatt iväg och letade efter blomgatan jag skulle svänga in på. Missade första infarten, och andra med. Vände bilen och åkte in på den andra blomgatan för att mötas av en vägbom. Kartan visade dock att jag kunde vända och ta gatan till höger istället. Så jag vände på bilfärden och passerade en liten gubbe som var ute och gick med sin Collie. Åkte vidare på nästa blomgata och kom fram till en annan blomgata som skulle leda till just den blomgata jag var på väg till. Men, de måste ha haft rea på vägbommar för här motades jag tillbaka av nästa gatbom! Så, det var bara att ta fram telefonen och ringa upp dem jag var på väg till för att fråga hur man kommer fram till dem. Som det såg ut på kartan så stängde alla bommar in dem i villasamhället. Fick instruktioner att åka tillbaka in mot Åkersberga centrum och åka in från andra hållet. Detta passade heller inte in i mitt tidschema, men det var då bara att åka sightseeing runt Åkersberga igen. Fick tacka nej till kaffe när jag kom fram, för nu var det inte mycket sand kvar i mitt timglas, trots att vi redan skjutit fram lunchen ca en kvart.

Ringde upp Maria för att varsko henne om att jag nu var på väg mot henne, låg då lite för mycket till höger på vägen när jag närmade mig E18, så istället för att komma ut på leden mot Häggvik hamnade jag uppe på E18. Jädrans! Detta hade jag verkligen inte tid med. Det var bara till att åka mot Arningeavfarten, för att komma tillbaka på rätt spår igen. Mot Löttingeunnneln. Missade första avfarten! Här får man dock en andra chans - oturen vände äntligen. Men, tiden hade då runnit iväg på tok för mycket. Turen till tryckeriet och upplockningen av Maria fick jag ställa in. Det vart dock en mycket trevlig lunch, när jag väl anlände till UV centrum ca kvart över tolv! Det är ju tur att jag hela tiden visste var jag var och att jag kunde hitta tillbaka till rätt spår för att ta mig fram, men lite matt blev jag allt på mig själv.

Efter detta har dock dagen löpt på rätt bra. Uppgraderad mig själv till tvåtusentiotalet och införskaffade en smart fön. Fick utnyttja sista dagen av extrapriset trots att bindningstiden på mitt abonnemang inte löper ut förrän om ca en vecka. Lyckades också tillslut hitta en stövelkneckt som födelsedagspresent till min pappa, som fyller år idag. Dagen avlutades hemma hos mina föräldrar där tre av pappas syskon, med respektive, droppade in en efter en. Ja, inte riktigt alla med respektive, en ingift farbror var tillfälligt försvunnen någonstans inne i stan... Min faster lyckades dock till slut lokalisera honom, så nu har han kommit till rätta. Vädret var bra och det vart en trevlig kväll och avslutning på dagen.

Igår var jag iväg till sonens dojo och tittade på deras uppvisning av Ai ki do, vilket är en form av självförsvarsteknik. Den här mamman var väldigt imponerad över hur han gått framåt i denna teknik - stolt.

De började med uppvärmning. Huvudtränaren bad alla adepterna att dela upp sig i tre led. De skulle stå med sådana avstånd att de kunde sträcka ut armarna rakt åt sidan utan att nudda kamraten som stod bredvid. Ett par tre stycken ställde sig då längst fram, några andra fyllde på lite straxt bakom men den stora massan ställde sig i en utdragen klump  längst bak. Sedan sträckte de ut sina armar och såg till att inte nuddan kompisarna genom att se till att armarna antingen var framför eller bakom kompisens, men om de hade vridit lite på sig hade de petat kompisen i armhålan! Då fick huvudtränaren förtydliga sitt budskap lite till. Efter några fler raka instruktioner lyckade till huvudtränaren till slut få alla vitklädda herrar att stå i tre någotlunda raka rader så att uppvärmningen kunde starta.

Sedan börjar en militärliknande balett till ett taktfast räknande: ich, ni, san, shi, ich, ni, san, shi... Denna balett är dock lite mer bullrig än vanlig balett, åtminstone när deltagarna droppar ner från rätt uppstående till en slags bakåtkullerbytta och sedan upp igen. Men oavsett hur stelt och militäriskt det ter sig så är de här killarna mer mjuka i sina kroppar än man tror.

Sedan var det dags att visa upp vad det lärt sig under terminen. Deltagarna räknas upp en åt gången och skall då "bjuda upp" en kompis som får agera attackerare. Sedan gäller det att parera attackerna från kompisen. Det är otroligt vad man kan göra med mycket små medel bara genom att veta hur kroppen fungerar. Och, min son hade blivit så duktig sedan jag såg honom sist på en uppvisning. Jag missade förra uppvisningen eftersom jag då var i Egypten.

Efter uppvisningen var det dags att ta det traditionsenliga gruppfotot. Dags igen för halvkaos. Huvudtränaren försökte ännu en gång få killarna att ställa sig i tre led men denna gång i täta led, stående längst bak, halvsittande i mitten och sittande längst fram. Till slut lyckades hon få ihop dem som hon ville med bara muntliga instruktioner. Jag som är en handlingens kvinna ville ju gärna gripa in och styra upp det hela lite mer handgripligen, men lyckades lägga band på mig. Måste ju skärpa mig ibland. Sedan stod de där gravallvarliga och stirrade tomt framför sig. Då, kunde inte jag längre hålla tyst. Jag vet att i alla fall min son inte kan hålla sig för skratt när jag säger "Plopp". Det funkade denna gången också och tydligen funkar det på fler än just min son, för jag lyckades få ansiktena att öppna sig i leenden. Yesss!!! Sonen tyckte jag var pinsam, men, det struntade jag i.   

Till slut så vill jag bara inte låta bli att dela med mig av ett visdomsord, som jag knyckt från en väninna:

"När folk sårar dig om och om igen, så skall du tänka på dem som sandpapper!
De kanske river ditt hjärta och skadar dig lite, men till slut har du blivit polerad och len, och de har blivit värdelösa."

Idag är jag lite seg. Var ute med fyra gamla tjejkompisar igår. Det var länge sedan jag skrattat så gott och haft så kul som vi hade det igår. Det vart visserligen lite tårfyllt vid några tillfällen men vi behövde nog tillåta detta också. Man skall vara rädd om sina vänner. När vi var yngre träffades vi betydligt mycket oftare, vilket var kul då och något vi kan ha kul åt, och uppskatta, nu. Behovet att träffas lika ofta är inte lika stort idag men då får man ju istället försöka se till att man träffas åtminstone med någon slags kontinuitet. Vill inte förlora dessa vänner. Så, nu har vi bestämt oss för att det inte får gå år igen innan vi träffas. Känns jättekul att planera framåt. Får nog starta ett sparkonto om vi skall förverkliga alla våra planeringar från igår kväll. Får väl också passa på att tacka restaurangpersonalen som lät oss sitta kvar nästan i en timme efter att de hade stängt restaurangen.

Just nu är Cesar Millan i Sverige och jag såg honom nyss på Hovet, som för övrigt var fullsatt. Det var en jättebra föreläsning/show. Han pratade om sig själv, hur han vuxit upp och varför han är den han är idag.  Han berättade om hur han tog sig till USA och hur annorlunda människorna där förhöll sig till sina hundar jämnfört med vad han var van vid från Mexico. Det var en medryckande föreläsning med en hel del aha upplevelser. De flesta som hade köpt biljetter var säkert hundägare, men föreläsningen var minst lika bra för oss som inte har egna hundar. Hundens beteende tycker jag kan appliceras till många andra husdjur och framför allt hur människan beter sig mot sitt husdjur. Ett fenomen som jag tycker är märkligt är just humaniseringen av hunden. Hur många behandlar sin hund som ett barn. Låt hunden vara hund och försök istället förstå dig på hunden istället för att försöka få den att bli människa. Om man låter människor leva som hundar så rörs många känslor upp, men om man låter hundar leva som människor så är det bara sött.... eller??? Jag känner visserligen en person som alltid sagt att han uppfostrat sina barn på samma sätt som sina hundar. I den familjen springer inte hundarna omkring med små overaller men det är styr på dem. Barnen har det också blivit bra styr på, utan att de har blivit hundifierade.

Jag skulle kunna skriva massor i det här ämnet och berätta ännu mer om kvällen med Cesar på Hovet, men jag slutar här. Tack Kat för att jag fick ta över din biljett och tack Nina för att jag fick hänga med. Nu har jag också lärt mig hur man tar sig ur ett tillproppat parkeringsgarage. Är väl dock fortfarande inte lika modig som du, men det var en rolig upplevelse.