Det är så frustrerande när man hittat det där jobbet som man jättegärna vill ha men man inte får till det persoliga brevet som man vill. I förra veckan ringde jag på ett jobb och som är den där utmaningen jag letar efter. Tyvärr så är det så att man i dagens läge nästan behöver ha skickat in sin ansökan innan annonsen kommer ut. Så fort går processerna nu. Eftersom detta är näst intill omöjligt så var jag nu tvungen att snabbt få ihop ett bra brev, igen. Så, jag skickade in det och sedan får man gå och hoppas. Tyvärr blev väl inte det där brevet så bra som jag hade önskat, och jag har gått och tänkt på det så mycket efterråt. Idag, skulle jag ha kunnat göra ett betydligt bättre brev, för nu har jag hunnit hitta alla de där argumenten för att just jag skulle vara den person de letar efter. Eller, i alla fall tillräckligt med argument för att de skulle plocka in mig för en intervju. Men, där kommer mitt självförtroende in igen. Människor som inte känner mig så väl kan kanske få för sig att jag har ett bra självförtroende, men så är det inte. Och, jag tycker inte om att prata om mig själv och tala om hur bra jag är. Jag är jag helt enkelt, men jag slår mig inte för bröstet och talar om det. Jag kan gärna prata för någon annan eller något annat jag tror på, men inte mig själv.

På LinkedIn har bästa Randi lagt in en jättefin kommentar på min profil. Den var så fin att jag nästan blev generad. Får väl hoppas att rekryteraren för jobbet jag nu söker även kollar profilen i LinkedIn.

Ni får gärna hålla tummarna för att jag blir kallad till intervju nu.

Jag gjorde det. Jag klarade av att stå där framme och sjunga, och att dessutom ta i så att jag hörde min egen röst. Hoppas dock att den inte hördes över de andras röster utan att den smälte samman med dem till en fin harmoni. Kyrkan var väl inte direkt fullsatt men det räckte gott för min del. Mamma överraskade med att plötsligt sitta där i en bänk. Längst bak satt även ett par gamla bekanta, Ingrid och Gustav. Blev jätteglad att se dem. Detta underbara par har betytt mycket för mig och många av mina vänner.

När jag gick i mellanstadiet hade vi en musiklärare som förstörde självförtroendet för många unga förhoppningsfulla trallande ungar genom att tala om för dem att de minsann inte kunder sjunga. Jag var inget undantag. Detta har jag levt med länge. Trots att jag tycker det är väldigt roligt att sjunga så vågar jag inte sjunga mer officiellt än hemma och i bilen. Så har det varit ända tills i höstas. Fick då nys om att en väninna skulle ha en må-bra-kör, en kör där det inte gjorde något om man inte kunde sjunga, syftet med kören var bar att man skulle må just bra. Det var en skön upplevelse. Tack så jättemycket Kia för att du lurade in mig på den här stigen. Nu har jag t o m gått med i en alla-kan-sjunga kör, och det känns jättebra. Idag har kören, jag är med i, haft repetitioner hela dagen tillsammans med en liknande kör från norra delen av kommunen och imorgon har vi konsert i Sollentuna Kyrka. Jag måste ju erkänna att jag fortfarande inte är någon sångviritous men det är så roligt att sjunga, och, man mår så bra av att sjunga. Lite bättre hoppas jag också att jag nu sjunger. Har fått en massa bra tips av både Kia och vår körledare i Sångglädje. Självförtroendet har jag väl inte lyckats få tillbaka, men för mig är det ett jättesteg att ha vågat mig att ta mig till en kör och fått vara med där. Förra gången jag var i Edsbergskyrkan för att prova på körsång var när kyrkan var helt ny och man skulle starta en ny barnkör. Vi fick gå in en och en i ett rum och sjunga upp för han som skulle leda kören. Den gången vågade jag knappast öppna munnen och sjunga den barnsång vi blev ombedda att sjunga och självklart fick jag inte vara med i kören. Min kompis, som också provsjöng, klarade sig galant. Hon visste att hon kunde sjunga och även hon ansåg att jag inte kunde sjunga, vilket hon gärna talade om för mig.

Nu har jag fått revansch på både min gamla musikfröken och min barndomskompis. Tror väl inte att någon utav dem skulle säga att jag kan sjunga nu heller, men jag vågar i alla fall göra det, och det är en jättevinst för mig.

Varför varnade ingen mig för att det idag var galna bilförardagen? Om jag hade blivit förvarnad så hade jag absolut låtit min bil stå kvar på parkeringen idag, så hade alla som visste om denna dag kunnat få terrorisera gatorna ifred för mig. Trafiken idag var helt galen och jag drog en lättnadens suck när jag var hemma igen och motorn avslagen. Tyvärr blev jag utlockad för ytterligare en bilutflykt lite senare. Peter ringde på väg hem från jobbet, samtidigt som  han också svor över alla trafikgalningar runt honom. Han lyckades övertala mig att bli upplockad hemma för en tur till cykelaffären. Jag trodde då i min enfald att det inte kunde finnas fler galningar kvar där ute. Men, ack så fel jag hade. Är det någon som vet vem det är som hade beslutat om den här galna bilförardagen. Jag hoppas innerligen att detta var sista gången den arrangerades. Inga mitträcken i världen kommer att kunna skydda oss från de där tokarna som tror att man kan passera andra bilar genom att köra över dem, eller som tror att de är helt ensamma på vägarna. Vart tog respekten för andra vägen? "Sköt ditt och skit i andra" är ett riktigt dåligt talessätt.

Av alla djur i vår herres hage så kan man väl ändå inte säga att Humlan är det smartaste djuret. I två dagar har jag stått på en ranglig ställning och målat. Båda dagarna har jag till och från haft sällskap av stora humlor, eller om det är en och samma humla men det har jag lite svårare att avgöra. På marken finns nu massor av blommor så humlorna borde ju vara fullt upptagna med att surra kring i dessa. Men, icke dessa humlor. Igår flög en in i huset, så då fick jag rycka ut och rädda den. Den fattade nog dock inte att jag försökte just rädda den. Men, till slut så lyckades jag dock övermanna den klumpiga flygaren. Då skulle man ju kunna tro att den skulle visa lite tacksamhet och inte fortsätta att flyga runt huvudet på mig... Jag har inget emot Humlor så länge de håller sig till sitt. Om de surrar kring mig blir jag lätt nervös på dem. Humlor som surrar kring mig då jag står på en ranglig ställning är ingen bra kombination. Jag lyckades dock stå kvar, både igår och idag, utan att trilla ner, men det var nära ett par gånger. Nu är det dock färdigmålat så nu får humlorna hitta på något annat objekt att störa, eller helt enkelt fröjdas i mina blomsterrabatter.

Är det någon som kan begripa det vitsiga i de små lapparna? Jag syftar då inte på några kortväxta samer, utan på de små, eller ibland också stora, klisterlappar som sitter på frukten man köper i affären. De talar ju inte ens om vad det är för sorts frukt jag har i handen utan är bara en logga som talar om vem leverantören, av just denna frukt, är. Dessa lappar finns i alla möjliga varianter från stora blaffor till små yttebytte fläckar. Vissa har klister som släpper lätt, andra måste man skala frukten där de suttit för att få bort klistret. Om lappen då sitter på en apelsin är väl det inget större problem, men om lappen sitter på ett äpple... Lapparna går heller inte, åtminstone inte vad jag vet, att kompostera, så, man måste sortera dem i en annan fraktion innan man slänger fruktskalet. Man kan ju undra vad yrkestiteln är för den person som klistrar på dessa. Undrar om det är ett lönsamt arbete. Skulle dock inte tro det. Varför tillåter fortfarande EU dessa små klistriga lappar? Eller är de för upptagna med att göra upp regler för hur gurkor och jordgubbar skall se ut, eller hur långt det skall vara mellan gungorna i en gungställning?

Idag har det verkligen inte hänt mycket. Jag har visserligen tagit mig i kragen och fixat det sista på min CV utifrån de inputs jag fick då jag gick karriärcoaching programmet på Hudson. Varför skall det vara så svårt att skriva om sig själv? Jag tycker verkligen inte om att skriva superlativer om mig själv eller banka mig för bröstet och tala om hur fantastisk jag är. Men, man får väl bita i det sura äpplet om man skall kunna få ett nytt jobb. Tyvärr så är det ju så skönt att gå hemma och ha det bra och svårt att låta bli nu när man fått chansen att göra det utan att behöva tänka på pengar hela tiden. Skulle ju önska att man kunde få ett jobb här på vårkanten och att man sedan kunde få vara ledig hela sommaren, och sedan börja jobba igen när skolorna börjar i höst. Men, men, jag ÄR tacksam för att jag fick den här chansen, det är inte alla som blir av med jobbet med ett sådant generöst paket som jag fick. Så, nu go'vänner, skall jag sätta fart på jobbsökandet.

Nu är det väl ändå dags att börja screena även männen med "pappografi". Om man skulle börja klämma in mannnens käraste ägodel i en mammografiapparat och fotografera innehållet så skulle det nog inte dröja så länge förrän man kom fram med en mindre smärtsam undersökningsmetod. Om det är någon som fortfarande undrar varför kvinnornas behag blir längre och längre med åren så tror jag att man kan förklara detta med att kvinnor över 45 får sina behag utkavlade i en tuttkavel, med jämna mellanrum. Kan det verkligen vara nyttig att klämma ihop dessa så att mjölkkörtlarna nästan kommer ut ur mjölkkranen? Jag är visserligen väldigt tacksam för att vi i detta land har förmånen att få komma och kolla sig, och egentligen är väl lidandet i bröstcancer stort värre än att bli ihopklämd under en relativt kort stund. Men, denna stund känns ack så lång när man står där med tårar i ögonen pga smärtan denna press frambringar. Så, jag ÄR tacksam, men vill ändå pipa lite i alla fall... Jag hoppas dock att forskningen skall ge oss en mindre smärtsam diagnostiseringsmetodik i framtiden.

Som ni nu förstår så har jag idag varit på "tortyrkammaren" på Radiumhemmet och låtit mig plattas till. Och, som om den smärtan inte var nog så tog jag mig även en tur till Naprapaten. Det är heller ingen sinnekur, medans man är där, men man får då valuta för smärtan efteråt, när behandlingen är klar. Nu kan jag vrida så mycket på huvudet så att jag kan se mina egna axlar utan att använda en spegel, och, jag kan t o m slänga ett getöga över axeln. Så, nu kan jag avbeställa snurrstolen som jag beställde till bilen för att kunna se mig om i trafiken  ...