Idag har det verkligen inte hänt mycket. Jag har visserligen tagit mig i kragen och fixat det sista på min CV utifrån de inputs jag fick då jag gick karriärcoaching programmet på Hudson. Varför skall det vara så svårt att skriva om sig själv? Jag tycker verkligen inte om att skriva superlativer om mig själv eller banka mig för bröstet och tala om hur fantastisk jag är. Men, man får väl bita i det sura äpplet om man skall kunna få ett nytt jobb. Tyvärr så är det ju så skönt att gå hemma och ha det bra och svårt att låta bli nu när man fått chansen att göra det utan att behöva tänka på pengar hela tiden. Skulle ju önska att man kunde få ett jobb här på vårkanten och att man sedan kunde få vara ledig hela sommaren, och sedan börja jobba igen när skolorna börjar i höst. Men, men, jag ÄR tacksam för att jag fick den här chansen, det är inte alla som blir av med jobbet med ett sådant generöst paket som jag fick. Så, nu go'vänner, skall jag sätta fart på jobbsökandet.

Nu är det väl ändå dags att börja screena även männen med "pappografi". Om man skulle börja klämma in mannnens käraste ägodel i en mammografiapparat och fotografera innehållet så skulle det nog inte dröja så länge förrän man kom fram med en mindre smärtsam undersökningsmetod. Om det är någon som fortfarande undrar varför kvinnornas behag blir längre och längre med åren så tror jag att man kan förklara detta med att kvinnor över 45 får sina behag utkavlade i en tuttkavel, med jämna mellanrum. Kan det verkligen vara nyttig att klämma ihop dessa så att mjölkkörtlarna nästan kommer ut ur mjölkkranen? Jag är visserligen väldigt tacksam för att vi i detta land har förmånen att få komma och kolla sig, och egentligen är väl lidandet i bröstcancer stort värre än att bli ihopklämd under en relativt kort stund. Men, denna stund känns ack så lång när man står där med tårar i ögonen pga smärtan denna press frambringar. Så, jag ÄR tacksam, men vill ändå pipa lite i alla fall... Jag hoppas dock att forskningen skall ge oss en mindre smärtsam diagnostiseringsmetodik i framtiden.

Som ni nu förstår så har jag idag varit på "tortyrkammaren" på Radiumhemmet och låtit mig plattas till. Och, som om den smärtan inte var nog så tog jag mig även en tur till Naprapaten. Det är heller ingen sinnekur, medans man är där, men man får då valuta för smärtan efteråt, när behandlingen är klar. Nu kan jag vrida så mycket på huvudet så att jag kan se mina egna axlar utan att använda en spegel, och, jag kan t o m slänga ett getöga över axeln. Så, nu kan jag avbeställa snurrstolen som jag beställde till bilen för att kunna se mig om i trafiken  ...