Ibland blir bara allt så galet och tidsplanen spricker totalt. Idag har varit en sådan dag, i alla fall första halvan av dagen. Idag skulle jag förståka till tryckeriet och lämna in original som skulle tryckas upp inför ett stort utskick. Sedan skulle jag åka till Åkersberga för att hämta en bunt inbetalningskort. Nästa anhalt var att hämta upp Maria, i Norrviken, för fortsatt färd till Upplands Väsby där vi skulle äta lunch med Mirja ca kvart i tolv.

Redan innan avfärden hemifrån sprack det hela rätt ordentligt. Skrivaren, som vanligtvis är en snäll liten apparat, bestämde sig för att bråka. Blev helt plötsligt glups och plockade två tre papper i taget. Inte alla på riktigt samma gång utan lite överlappande så att texten började på ett papper och fortsatte sedan över skarven till nästa och till nästa igen. Papperskvadd, och så samma visa igen. Detta plockade drygt en halvtimme från min tidsplan. Nu fanns ingen tid kvar att först åka till tryckeriet utan det var bättre att ställa kosan mot Åkersberga direkt.

Utrustad med två sidor karta från Eniro, en mer inzoomad än den första, åkte jag glatt iväg och letade efter blomgatan jag skulle svänga in på. Missade första infarten, och andra med. Vände bilen och åkte in på den andra blomgatan för att mötas av en vägbom. Kartan visade dock att jag kunde vända och ta gatan till höger istället. Så jag vände på bilfärden och passerade en liten gubbe som var ute och gick med sin Collie. Åkte vidare på nästa blomgata och kom fram till en annan blomgata som skulle leda till just den blomgata jag var på väg till. Men, de måste ha haft rea på vägbommar för här motades jag tillbaka av nästa gatbom! Så, det var bara att ta fram telefonen och ringa upp dem jag var på väg till för att fråga hur man kommer fram till dem. Som det såg ut på kartan så stängde alla bommar in dem i villasamhället. Fick instruktioner att åka tillbaka in mot Åkersberga centrum och åka in från andra hållet. Detta passade heller inte in i mitt tidschema, men det var då bara att åka sightseeing runt Åkersberga igen. Fick tacka nej till kaffe när jag kom fram, för nu var det inte mycket sand kvar i mitt timglas, trots att vi redan skjutit fram lunchen ca en kvart.

Ringde upp Maria för att varsko henne om att jag nu var på väg mot henne, låg då lite för mycket till höger på vägen när jag närmade mig E18, så istället för att komma ut på leden mot Häggvik hamnade jag uppe på E18. Jädrans! Detta hade jag verkligen inte tid med. Det var bara till att åka mot Arningeavfarten, för att komma tillbaka på rätt spår igen. Mot Löttingeunnneln. Missade första avfarten! Här får man dock en andra chans - oturen vände äntligen. Men, tiden hade då runnit iväg på tok för mycket. Turen till tryckeriet och upplockningen av Maria fick jag ställa in. Det vart dock en mycket trevlig lunch, när jag väl anlände till UV centrum ca kvart över tolv! Det är ju tur att jag hela tiden visste var jag var och att jag kunde hitta tillbaka till rätt spår för att ta mig fram, men lite matt blev jag allt på mig själv.

Efter detta har dock dagen löpt på rätt bra. Uppgraderad mig själv till tvåtusentiotalet och införskaffade en smart fön. Fick utnyttja sista dagen av extrapriset trots att bindningstiden på mitt abonnemang inte löper ut förrän om ca en vecka. Lyckades också tillslut hitta en stövelkneckt som födelsedagspresent till min pappa, som fyller år idag. Dagen avlutades hemma hos mina föräldrar där tre av pappas syskon, med respektive, droppade in en efter en. Ja, inte riktigt alla med respektive, en ingift farbror var tillfälligt försvunnen någonstans inne i stan... Min faster lyckades dock till slut lokalisera honom, så nu har han kommit till rätta. Vädret var bra och det vart en trevlig kväll och avslutning på dagen.

Igår var jag iväg till sonens dojo och tittade på deras uppvisning av Ai ki do, vilket är en form av självförsvarsteknik. Den här mamman var väldigt imponerad över hur han gått framåt i denna teknik - stolt.

De började med uppvärmning. Huvudtränaren bad alla adepterna att dela upp sig i tre led. De skulle stå med sådana avstånd att de kunde sträcka ut armarna rakt åt sidan utan att nudda kamraten som stod bredvid. Ett par tre stycken ställde sig då längst fram, några andra fyllde på lite straxt bakom men den stora massan ställde sig i en utdragen klump  längst bak. Sedan sträckte de ut sina armar och såg till att inte nuddan kompisarna genom att se till att armarna antingen var framför eller bakom kompisens, men om de hade vridit lite på sig hade de petat kompisen i armhålan! Då fick huvudtränaren förtydliga sitt budskap lite till. Efter några fler raka instruktioner lyckade till huvudtränaren till slut få alla vitklädda herrar att stå i tre någotlunda raka rader så att uppvärmningen kunde starta.

Sedan börjar en militärliknande balett till ett taktfast räknande: ich, ni, san, shi, ich, ni, san, shi... Denna balett är dock lite mer bullrig än vanlig balett, åtminstone när deltagarna droppar ner från rätt uppstående till en slags bakåtkullerbytta och sedan upp igen. Men oavsett hur stelt och militäriskt det ter sig så är de här killarna mer mjuka i sina kroppar än man tror.

Sedan var det dags att visa upp vad det lärt sig under terminen. Deltagarna räknas upp en åt gången och skall då "bjuda upp" en kompis som får agera attackerare. Sedan gäller det att parera attackerna från kompisen. Det är otroligt vad man kan göra med mycket små medel bara genom att veta hur kroppen fungerar. Och, min son hade blivit så duktig sedan jag såg honom sist på en uppvisning. Jag missade förra uppvisningen eftersom jag då var i Egypten.

Efter uppvisningen var det dags att ta det traditionsenliga gruppfotot. Dags igen för halvkaos. Huvudtränaren försökte ännu en gång få killarna att ställa sig i tre led men denna gång i täta led, stående längst bak, halvsittande i mitten och sittande längst fram. Till slut lyckades hon få ihop dem som hon ville med bara muntliga instruktioner. Jag som är en handlingens kvinna ville ju gärna gripa in och styra upp det hela lite mer handgripligen, men lyckades lägga band på mig. Måste ju skärpa mig ibland. Sedan stod de där gravallvarliga och stirrade tomt framför sig. Då, kunde inte jag längre hålla tyst. Jag vet att i alla fall min son inte kan hålla sig för skratt när jag säger "Plopp". Det funkade denna gången också och tydligen funkar det på fler än just min son, för jag lyckades få ansiktena att öppna sig i leenden. Yesss!!! Sonen tyckte jag var pinsam, men, det struntade jag i.   

Till slut så vill jag bara inte låta bli att dela med mig av ett visdomsord, som jag knyckt från en väninna:

"När folk sårar dig om och om igen, så skall du tänka på dem som sandpapper!
De kanske river ditt hjärta och skadar dig lite, men till slut har du blivit polerad och len, och de har blivit värdelösa."

Idag är jag lite seg. Var ute med fyra gamla tjejkompisar igår. Det var länge sedan jag skrattat så gott och haft så kul som vi hade det igår. Det vart visserligen lite tårfyllt vid några tillfällen men vi behövde nog tillåta detta också. Man skall vara rädd om sina vänner. När vi var yngre träffades vi betydligt mycket oftare, vilket var kul då och något vi kan ha kul åt, och uppskatta, nu. Behovet att träffas lika ofta är inte lika stort idag men då får man ju istället försöka se till att man träffas åtminstone med någon slags kontinuitet. Vill inte förlora dessa vänner. Så, nu har vi bestämt oss för att det inte får gå år igen innan vi träffas. Känns jättekul att planera framåt. Får nog starta ett sparkonto om vi skall förverkliga alla våra planeringar från igår kväll. Får väl också passa på att tacka restaurangpersonalen som lät oss sitta kvar nästan i en timme efter att de hade stängt restaurangen.

Just nu är Cesar Millan i Sverige och jag såg honom nyss på Hovet, som för övrigt var fullsatt. Det var en jättebra föreläsning/show. Han pratade om sig själv, hur han vuxit upp och varför han är den han är idag.  Han berättade om hur han tog sig till USA och hur annorlunda människorna där förhöll sig till sina hundar jämnfört med vad han var van vid från Mexico. Det var en medryckande föreläsning med en hel del aha upplevelser. De flesta som hade köpt biljetter var säkert hundägare, men föreläsningen var minst lika bra för oss som inte har egna hundar. Hundens beteende tycker jag kan appliceras till många andra husdjur och framför allt hur människan beter sig mot sitt husdjur. Ett fenomen som jag tycker är märkligt är just humaniseringen av hunden. Hur många behandlar sin hund som ett barn. Låt hunden vara hund och försök istället förstå dig på hunden istället för att försöka få den att bli människa. Om man låter människor leva som hundar så rörs många känslor upp, men om man låter hundar leva som människor så är det bara sött.... eller??? Jag känner visserligen en person som alltid sagt att han uppfostrat sina barn på samma sätt som sina hundar. I den familjen springer inte hundarna omkring med små overaller men det är styr på dem. Barnen har det också blivit bra styr på, utan att de har blivit hundifierade.

Jag skulle kunna skriva massor i det här ämnet och berätta ännu mer om kvällen med Cesar på Hovet, men jag slutar här. Tack Kat för att jag fick ta över din biljett och tack Nina för att jag fick hänga med. Nu har jag också lärt mig hur man tar sig ur ett tillproppat parkeringsgarage. Är väl dock fortfarande inte lika modig som du, men det var en rolig upplevelse.

Det är så frustrerande när man hittat det där jobbet som man jättegärna vill ha men man inte får till det persoliga brevet som man vill. I förra veckan ringde jag på ett jobb och som är den där utmaningen jag letar efter. Tyvärr så är det så att man i dagens läge nästan behöver ha skickat in sin ansökan innan annonsen kommer ut. Så fort går processerna nu. Eftersom detta är näst intill omöjligt så var jag nu tvungen att snabbt få ihop ett bra brev, igen. Så, jag skickade in det och sedan får man gå och hoppas. Tyvärr blev väl inte det där brevet så bra som jag hade önskat, och jag har gått och tänkt på det så mycket efterråt. Idag, skulle jag ha kunnat göra ett betydligt bättre brev, för nu har jag hunnit hitta alla de där argumenten för att just jag skulle vara den person de letar efter. Eller, i alla fall tillräckligt med argument för att de skulle plocka in mig för en intervju. Men, där kommer mitt självförtroende in igen. Människor som inte känner mig så väl kan kanske få för sig att jag har ett bra självförtroende, men så är det inte. Och, jag tycker inte om att prata om mig själv och tala om hur bra jag är. Jag är jag helt enkelt, men jag slår mig inte för bröstet och talar om det. Jag kan gärna prata för någon annan eller något annat jag tror på, men inte mig själv.

På LinkedIn har bästa Randi lagt in en jättefin kommentar på min profil. Den var så fin att jag nästan blev generad. Får väl hoppas att rekryteraren för jobbet jag nu söker även kollar profilen i LinkedIn.

Ni får gärna hålla tummarna för att jag blir kallad till intervju nu.

Jag gjorde det. Jag klarade av att stå där framme och sjunga, och att dessutom ta i så att jag hörde min egen röst. Hoppas dock att den inte hördes över de andras röster utan att den smälte samman med dem till en fin harmoni. Kyrkan var väl inte direkt fullsatt men det räckte gott för min del. Mamma överraskade med att plötsligt sitta där i en bänk. Längst bak satt även ett par gamla bekanta, Ingrid och Gustav. Blev jätteglad att se dem. Detta underbara par har betytt mycket för mig och många av mina vänner.

När jag gick i mellanstadiet hade vi en musiklärare som förstörde självförtroendet för många unga förhoppningsfulla trallande ungar genom att tala om för dem att de minsann inte kunder sjunga. Jag var inget undantag. Detta har jag levt med länge. Trots att jag tycker det är väldigt roligt att sjunga så vågar jag inte sjunga mer officiellt än hemma och i bilen. Så har det varit ända tills i höstas. Fick då nys om att en väninna skulle ha en må-bra-kör, en kör där det inte gjorde något om man inte kunde sjunga, syftet med kören var bar att man skulle må just bra. Det var en skön upplevelse. Tack så jättemycket Kia för att du lurade in mig på den här stigen. Nu har jag t o m gått med i en alla-kan-sjunga kör, och det känns jättebra. Idag har kören, jag är med i, haft repetitioner hela dagen tillsammans med en liknande kör från norra delen av kommunen och imorgon har vi konsert i Sollentuna Kyrka. Jag måste ju erkänna att jag fortfarande inte är någon sångviritous men det är så roligt att sjunga, och, man mår så bra av att sjunga. Lite bättre hoppas jag också att jag nu sjunger. Har fått en massa bra tips av både Kia och vår körledare i Sångglädje. Självförtroendet har jag väl inte lyckats få tillbaka, men för mig är det ett jättesteg att ha vågat mig att ta mig till en kör och fått vara med där. Förra gången jag var i Edsbergskyrkan för att prova på körsång var när kyrkan var helt ny och man skulle starta en ny barnkör. Vi fick gå in en och en i ett rum och sjunga upp för han som skulle leda kören. Den gången vågade jag knappast öppna munnen och sjunga den barnsång vi blev ombedda att sjunga och självklart fick jag inte vara med i kören. Min kompis, som också provsjöng, klarade sig galant. Hon visste att hon kunde sjunga och även hon ansåg att jag inte kunde sjunga, vilket hon gärna talade om för mig.

Nu har jag fått revansch på både min gamla musikfröken och min barndomskompis. Tror väl inte att någon utav dem skulle säga att jag kan sjunga nu heller, men jag vågar i alla fall göra det, och det är en jättevinst för mig.