Idag har den här pinsamma mamman varit på bio med sin son. Väl utrustade med popcorn och läsk bänkade vi oss i salongen. Har aldrig förut varit först i en biosalong, men det var vi idag. Det dröjde dock inte så många minuter förrän de andra biobesökarna började droppa in. Bland de sista kom ett högljutt killgäng på en sisådär sex, sju stycken in i salongen. Det lät dock som en hel klass. Först så stormade de in på raden ovanför oss och började dividera med dem som satt där, för de hade tydligen fått samma stolsnummer. Efter ett tags dividerande stormade killarna ut medans de meddelade att de skulle stämma personalen i kassan, eftersom de blivit dubbelbokade. De var dock inte speciellt sura, utan mer kaxigt hånskrattande. Efter ca fem, tio, minuter kom de tillbaka in igen, och nu satt de sig på samma rad som mig och sonen. Biljetterna de hade köpt var för imorgon och inte idag. Men, mantrat "vi skall stämma dem" fortsatte de att tugga. Passade i alla sammanhang tydligen. Det där med att man skall vara tyst eller åtminstone tystlåten när man går på bio var det tydligen ingen som hade lärt dem. Så länge det var reklam så orkade jag inte bry mig, men när ljudnivån fortfarande var lika hög när filmen börjat så tröttnade den här pinsamma mamman, och som vanligt kunde hon inte hålla tyst. Så jag försökte med ett hysch, vilket dock inte hjälpte. Tror inte ens att de registrerade att de satt fler än dem i salongen... Så, jag puffade lite på den närmsta snorhyvlen, vilket inte heller gav någon reaktion. Då, puttade jag en gång till och bad att de skulle dämpa sig. DÅ gjorde den närsta ungen sig omaket att vända på huvudet. Man skulle ju då kunna tro att han skulle säga förlåt eller något sådant, men inte den här inte. Den lilla människan bara glodde stint på mig och sa "du har ingen rätt att putta på mig"!

Min lilla uppmaning till lägre röster hjälpe dock på hans kompisar. Men, jag kan ju inte låta bli att undra vad det månde bliva av denna kaxiga lilla "sak". Han var helt klart ledaren för killgänget och respekt för andra var nog inte hans bästa gren. Man kan ju hoppas att han mognar till sig. Min son tyckte detta var ytterst pinsamt och väste till mig att "låt det vara" när killarna satte igång igen, rädd för att jag skulle hyscha åt killarna igen. Pinsamma mamman hade ingen ytterligare intention att säga åt killarna, så jag var tyst och sonen lättad.

Har jag fel? Skall man hålla tyst och låta folk kackla hur de vill? Det var många mindre barn i salongen, eftersom det var Kung Fu Panda vi såg, och jag tror inte de heller var så roade av dessa stökiga nyblivna tonåringar.

Igår stod jag i en laxälv och hoppades på att kroka en fisk. Idag har jag stått i en pool, i badhuset, och försökt undvika att kroka i de som stod runt omkring mig. Igår kantades vattnet av skog och småsven idag kikade jag ut över en parkering, skolgård och träbaracker. Känns som stora kontraster mellan laxfiske och vattenträning. Det vackra vädret verkar dock han följt med oss ner hit. Det känns skönt. Hoppas att vädret i midsommar blir bra. Det brukar vara bättre där än väderprognosen säger, men, man vet ju aldrig.

Jag hade ju tänkt mig att byta karriär lite, nu när jag vart arbetslös. Men, det går ju lite trögt så jag kanske är inne på fel spår  Man kanske skulle bli journalist. Det kan ju inte vara så svårt. Undrar vilka kvalifikationer man behöver? Det där med att stava rätt och att ha bra grammatiska kunskaper verkar inte längre vara något krav. I helgen roade jag mig med att läsa Värnamo nyheter, eller vad den nu hette, det var i alla fall den lokala tidning som mina svärföräldrar har hemma. Där fanns en artikel om en fisketävling, där man skulle meta mört eller om det handlade om att dra upp den största gösen. I vilket fall som helst så fick jag läsa texten i artikeln flera gånger för att förstå vad skribenten ville säga. Min svenskalärare hade inte godkänt den texten om den lämnats in till henne. Den hade fått fullt med röda bockar i kanten.

I veckans lokaltidning, Mitt i, kan man på förstasidan läsa följande rubrik:

"Man dog sedan vän krockat mot träd"

Det är ju så att man kan se senariot framför sig. Kompisen krockar in bilen i ett träd medan kompisen står och ser på. Kompisen blir då så förbluffad att han ramlar baklänges och dör av rena förskräckelsen! Eller...? Läser man artikeln så är dock inte historien mer märklig än att kompisen som dog var passagerare i bilen, som kördes in i trädet.

Men, jag är nog för ärlig för att bli journalist. Så, jag får nog antingen fortsätta på samma spår, som det jag lämnade när Oraklet inte längre behövde mig, eller fortsätta hoppas på att någon arbetsgivare skall förstå att det är just mig de behöver när de söker en ny administratör alt kombinerad administratör/ekonomimedarbetare. Och, att de kommer att skrika efter min talang i mitten av augusti alt början av september.

Drömmare? -Javisst! Man får aldrig sluta att drömma.

Idag har jag haft ett sådant där svagt ögonblick igen - jag har åkt pendeltåg. Man kan ju undra hur mycket SL skulle behöva höja biljettpriset för att installera AC i tågen. Idag var det inte roligt att åka pendeltåg. Resan från Häggvik till Centralen kändes nästan dubbelt så lång som bilresan från Småland till Sollentuna igår. Ja, vi har AC i bilen. Till råga på allt så väntade en returresa ca två tim senare, och, då hade rusningen startat. Så, pendeln vart snabbt fylld av svettiga kroppar samt två hysteriskt pladdrande tonårsbrudar. Jag vidhåller att de är av en annan ras. Jo, jag håller med om att det finns trevliga och fina tonårsbrudar också, men till den samlingen hörde nog inte riktigt de två som satt mitt emot mig på pendeln. Det enda de kunde prata om var svettdoften på tåget och hur äckligt det var, att de inte kunde andas, hur äckligt det luktade, att de nog skulle andas genom munnen istället, hur äckligt det luktade.... osv. Staxt innan vi kom fram till Helenelund hörde jag en röst som bad tjejerna att antingen stiga av tåget, för att andas, eller att sluta gnälla så högt, eftersom deras beteende var rätt så respektlöst. Till min förvåning upptäckte jag att det var min egen röst som pratade. Och jag som trodde att jag bara satt där och stilla önskade att de kunde hitta NÅGOT annat att prata om. Det måste ha varit värmen som slog ut min hjärnverksamhet.