Igår var jag iväg till sonens dojo och tittade på deras uppvisning av Ai ki do, vilket är en form av självförsvarsteknik. Den här mamman var väldigt imponerad över hur han gått framåt i denna teknik - stolt.

De började med uppvärmning. Huvudtränaren bad alla adepterna att dela upp sig i tre led. De skulle stå med sådana avstånd att de kunde sträcka ut armarna rakt åt sidan utan att nudda kamraten som stod bredvid. Ett par tre stycken ställde sig då längst fram, några andra fyllde på lite straxt bakom men den stora massan ställde sig i en utdragen klump  längst bak. Sedan sträckte de ut sina armar och såg till att inte nuddan kompisarna genom att se till att armarna antingen var framför eller bakom kompisens, men om de hade vridit lite på sig hade de petat kompisen i armhålan! Då fick huvudtränaren förtydliga sitt budskap lite till. Efter några fler raka instruktioner lyckade till huvudtränaren till slut få alla vitklädda herrar att stå i tre någotlunda raka rader så att uppvärmningen kunde starta.

Sedan börjar en militärliknande balett till ett taktfast räknande: ich, ni, san, shi, ich, ni, san, shi... Denna balett är dock lite mer bullrig än vanlig balett, åtminstone när deltagarna droppar ner från rätt uppstående till en slags bakåtkullerbytta och sedan upp igen. Men oavsett hur stelt och militäriskt det ter sig så är de här killarna mer mjuka i sina kroppar än man tror.

Sedan var det dags att visa upp vad det lärt sig under terminen. Deltagarna räknas upp en åt gången och skall då "bjuda upp" en kompis som får agera attackerare. Sedan gäller det att parera attackerna från kompisen. Det är otroligt vad man kan göra med mycket små medel bara genom att veta hur kroppen fungerar. Och, min son hade blivit så duktig sedan jag såg honom sist på en uppvisning. Jag missade förra uppvisningen eftersom jag då var i Egypten.

Efter uppvisningen var det dags att ta det traditionsenliga gruppfotot. Dags igen för halvkaos. Huvudtränaren försökte ännu en gång få killarna att ställa sig i tre led men denna gång i täta led, stående längst bak, halvsittande i mitten och sittande längst fram. Till slut lyckades hon få ihop dem som hon ville med bara muntliga instruktioner. Jag som är en handlingens kvinna ville ju gärna gripa in och styra upp det hela lite mer handgripligen, men lyckades lägga band på mig. Måste ju skärpa mig ibland. Sedan stod de där gravallvarliga och stirrade tomt framför sig. Då, kunde inte jag längre hålla tyst. Jag vet att i alla fall min son inte kan hålla sig för skratt när jag säger "Plopp". Det funkade denna gången också och tydligen funkar det på fler än just min son, för jag lyckades få ansiktena att öppna sig i leenden. Yesss!!! Sonen tyckte jag var pinsam, men, det struntade jag i.   

Till slut så vill jag bara inte låta bli att dela med mig av ett visdomsord, som jag knyckt från en väninna:

"När folk sårar dig om och om igen, så skall du tänka på dem som sandpapper!
De kanske river ditt hjärta och skadar dig lite, men till slut har du blivit polerad och len, och de har blivit värdelösa."