För tio dagar sedan var jag på pensionärsbio, idag har jag varit på bio med en salong full av niondeklassare. En helt annan upplevelse kan jag lova.

Fick idag äran att följa med sonen, och de övriga niorna i hans skola, på SO lektion på biografen för se Shindlers list. Drygt tre timmar med en hel hoper 15-16 åringar. På pensionärsbion var det näst intill knäpptyst, nästan även när det skedde roliga saker på duken. Idag var det inte tyst en enda sekund. På pensionärsbion åts det knappt någonting och det var nästan kliniskt rent efter föreställningen. Så var INTE fallet idag. Men, jag måste då säga att båda föreställningarna var intressanta, var och en på sitt sätt. De här unga framtidshoppen lever sitt eget liv och bryr sig inte så värst mycket om sin omgivning, fråsett om omgivningen är av det motsatta könet dock. Samtalen under föreställningen var många, och jag undrar hur många det var, förutom jag själv då, som stängde av sin mobiltelefon medans filmen rullade. Tjejen som satt bredvid mig spelade spel på sin mobiltelefon och ljudet från lurarna läckte ut med ett entonigt plingande. Det var lite besvärligt när en lärare sade till henne att stänga av. Hon och kompisen såg nog inte så mycket av filmens början, de såg inte speciellt mycket över huvud taget eftersom de droppade av efter ca en halvtimme.

Tjejerna som satt bakom mig var nog mer intresserade av vad som hände därframme på duken. När något var gulligt hördes "naaa" och då ekade killarna, längre fram i salongen, med ett retsamt "naaa". När det visades nakna kroppar i filmen så startade nog hela hormonprogrammet, och även en viss genans infann sig, med medföljande kommentarer. Jag satt där och tyst skrattade för mig själv. Det är härligt att tyst få studera dessa unga förmågor.

Jag tror nog att de flesta i salongen vart berörda av filmen, även om den var otroligt lång och inte alls höll det höga tempo som dagens tonåringar är vana vid. En spontan applåd utbröt när sluttexten började rulla. Jag får väl tacka för ynnesten att få följa med, utan att sonen tyckte det var pinsamt.

Läste på text-TV imorse: "fler gömda miljoner beskattas". Jag undrar om de kan hitta min gömda miljon? Jag skulle bli jätteglad om de hittade den, för jag vet inte var den finns. Om de hittar den så kan man ju räkna skatten som hittelön åt skattemyndigheten, jag blir glad bara de hittar den  och jag får en liten skärva, för jag skulle verkligen behöva lite extra pengar. Jag hoppas verkligen att de är bra på att leta.

Idag har faktiskt varit en rätt lugn dag. Har inte stört mig på något eller haft några andra djupare funderingar. Åkte med sambon till Arlanda, så att han kunde åka iväg på tjänsteresa och jag kunde få ta med mig hans tjänstebil hem igen. Fordonet jag själv brukar åka med har fått någon form av hicka, eller annan åkomma, för den envisas med att blippa när jag sätter på tändningen och tala om för mig att den inte mår bra. Så, den får stå stilla tills jag fått någon att koppla något fint instrument till den som kan tala om för oss vad det är som felas. Detta får jag dock inte gjort förrän han med kontakterna kommer hem igen från andra sidan Nordsjön. Det kändes då lite tungt att ha en bil på parkeringen hemma, som jag inte kan köra, och en annan på långtidsparkeringen på Arlanda. Så, alternativet blev att spara in på en p-avgift åt Citroen. Det blir väl dock en "liten" utgift för oss när bildoktorns lilla datamaskin sagt sitt. Suck! Det brukar ju inte vara så billigt att laga bilar.

Jag är nog instruktionsboksblind eller så är jag väldigt blond utan att veta om det. Idag köpte Peter en mp3 spelare, eller vad de nu heter, och så skulle jag hjälpa honom att lägga över en ljudbok på spelaren. Själv så tycker han, som de flesta andra killar, att man inte behöver läsa instruktionsböcker. Det borde ju i och för sig inte vara så svårt att plocka över ljudspåret från mp3 skivan till mp3 spelaren om man gör det via datorn. Men, varför göra det enkelt när det kan vara tvärtom. Först läste jag det stod i ljudspelarens instruktionsbok. Funkade inte, så, plockade då upp mediaspelarens, den som finns i datorn, hjälpfunktion och läste på hur man skulle göra när man "Rippar"  ljud från en CD till datorn. Fungerade inte heller!   Tänke att jag kanske missat något, så jag läste samma text ett par tre, fyra, gånger till, men, utan någon förbättring av resultatet. Vad skall man ha instruktioner till när de inte fungerar???

Nu, är det ju så att jag är en mycket envis person, så, ljudboken ligger nu inlagd på Peters lilla ljudspelare, men, det fixade jag UTAN några som helst instruktionsböcker eller elektroniska manualer! och, vi har kollat att det fungerar på den lilla ljudspelaren också.

Idag har jag försök att byta lampan till ena halvljuset i en dryg halvtimma! Hur är bilkonstruktörer funtade??? De kan ju näpperligen  tänka på dem som skall byta lamporna i bilarna när de ritar och konstruerar dessa fortskaffningsmedel. Nu får jag väl då vara tacksam för att jag har en Peugeot, som inte är helt omöjlig att utföra ett lampbyte på, men det är inte långt därifrån. Jag har rätt smala händer, så, jag fick ner mina händer till den lila luckan. Min sambo säger att bilarna delvis konstrueras med lampfästena svåråtkomliga för att bilverkstäderna skall ha något att tjäna pengar på - dvs även lampbyten! Men, man kan ju då undra om dessa bilmeckar då har mindre händer än mig...?

Men, envis som jag är, så försökte jag ändå göra som man skall, då man bara har ett halvlyse fram. Jag åkte till macken, tog fram bilens instruktionsbok för att ta reda på var den lilla lampan är placerad. Tittade noga på bilden som beskrev lampans placering. Tog ut den lilla, DYRA, lampan och gick in på macken för att köpa en ny likadan, men hel. Sedan gick jag ut igen, och efter mycket trixande fick jag tillbaka lampan. Gick in i bilen, startade, och förväntade mig att min bil inte längre skulle vara enögd. Ni som nu tror att allt var frid och fröjd, eftersom jag är såååå händig...., ni har fel. Bilen far fortfarande enögd. Suck. Ut igen och kolla om jag ev satt kontakten åt fel håll. In och prova igen - samma resultat.   Nu, ringde jag upp Peter och frågade honom om han kunde komma på vad jag gjort för fel eller om det möjligen var något annat som var fel. Kolla säkringarna, var svaret jag fick. Fram med instruktionsboken igen. Hittade "kartan" till var säkringarna sitter, och lyckades till slut läsa de pyttesmå siffrorna som talad om var säkringen till mitt halvljus sitter. MEN, säkringen var HEL! Just denna dag hade jag INTE tid för en strulande bil. Sonen och jag skulle på gymnasieinfo och även försöka hinna få i oss något att äta innan dess. Den goda marginal jag hade, när jag kom till macken, var nu helt försvunnen. Peter fick helt enkelt slita sig från jobbet, ta sig hem och hjälpa oss till Star Hotell. Min bil körde jag hem till parkeringen igen. Hoppas nu detta inte används av lagens långa arm som underlag för att ge mig en bot. Måste då till mitt försvar säga att jag verkligen gjorde mitt allra bästa för att lösa problemet.

Nu, har dock problemet med lyset löst sig. Peter, som ju faktiskt är bilmeck i grunden, bytte lampa åt mig - utan instruktionsbok. Jag hade bytt fel lampa, hade bytt lampan till helljuset. Bilden i instruktionsboken var inte helt tydlig, utan rätt så missvisande. Morr. Så, till alla bilkonstruktörer skulle jag vilja säga xxxx, och varför inte montera in ett litet ljus i motorrummet, så att man ser något där när man måste vara där och rota och inte har en flashig verkstad att tillgå.    Och, instruktionsböcker är inte något som de som redan förstår sig på bilar läser, så, gör dem så vilken novis som helst kan läsa, utan att missförstå den.

Nu när jag ändå är varm i kläderna, och irriterad på konstruktörer, så måste jag även få en annan konstruktion, eller kanske placering. Hur tänker de som placerar toalettpappershållare? Inte kan de då sätta sig på toalettstolen och fundera på vilken placering är lämpligast att sätta toapappershållaren på för att man enklast skall komma åt pappret. Den som placerade toapappershållaren på plan 8 på Star Hotell kan få pris i minst lämpliga placering.       Men, han/hon var väl ormmänniska.

Så där ja, nu har jag fått detta ur systemet och kan gå och lägga mig fräsch för en ny dag imorgon.

Dagens tips.

Här blir det inget idag. Eva.nu är uttömt på bra ideer just nu.

Ibland kan det verkligen bli tokigt när man missuppfattar varandra. Var i dag värdinna för en hemförsäljning av ljus, från Party Light, och hade för detta tillfälle bakat en kladdkaka. Den var fri från både gluten och mjölk, eftersom både jag och flera i min bekantskapskrets undviker att äta vanligt mjöl och mjölk. Nina undrade vad jag hade i kakan, så jag berättade vad som var i den. Sedan frågade hon vart jag fått den ifrån. Blev då lite fundersam, och undrade vad det var för konstig fråga, så, jag svarade att jag fått den från mitt kök. Eftersom jag själv bakat den så kunde den ju inte komma från någon annan stans. Nina tyckte jag svarade väldigt konstigt, men så flöt vi från ämnet. Senare under kvällen gled vi in på ett liknande ämne och det var då jag förstod VAD hon frågat mig. Hon undrade ju vartifrån jag fått receptet på kakan! Så tokigt det kan bli när den ene inte lyssnar ordentligt och den andre ställer en fråga med en underton som den tillfrågade inte hör.    Det är ju tur att Nina känner mig och vet hur förvirrad jag kan vara.

Kakan blev i alla fall väldigt uppskattad och gick åt. Det blev bara en liten bit kvar, vilken snabbt försvann ner i magen på sonen, när jag kom hem igen.

Och, förresten, idag är en stor dag. Idag är det precis ett år sedan jag träffade Anna-Carin, på Allergimottagningen i Hudiksvall, och blev av med mina allergier. Det är därmed också ett år sedan jag åt gluten eller vete. Känner mig så duktig. Nu skall jag snart fira det med en semla, för att testa om jag klarar av att äta sådant någon gång ibland. Men, jag skall nog försöka att välja ett tillfälle, för detta firande, då jag inte har något viktigt att göra dagen, eller dagarna, efter utifall att det inte går bra med magen.   

Idag har jag provat på något nytt. Jag har varit på pensionärsbio med min mamma och en biosalong full av pensionärer. Ingen reklam innan filmen och knäpptyst i salongen, bortsett från en och annan förlupen butangas. Jo, det var en dam längre bak i salongen som fällde ett par kommentarer under filmen. Filmen som rullade på duken var "Änglagård tredje gången gillt". Vissa scener var riktigt roliga och gav upphov till skratt, men det kändes som att det bara var min mamma och jag som skrattade, eller åtminstone som började skratta. Det gick att dra med sig några av de andra biobesökarna, men jag misstänker att om publiken varit mer åldersblandad så skulle skratten hörts mer i hela salongen. Jag var nog också den enda som hade köpt Popcorn och en läsk till föreställningen. Popcornen intog jag med extra försiktighet för att inte mitt popcornätande skulle eka i den dödstysta salongen. När jag sedan skulle öppna Coca Cola burken så passade jag på medans ljudet från filmen var lite extra högt. Jag är ju inte helt säker på att hörseln, på de andra i salongen, var den allra bästa, men den tryckande tystnaden fick då i alla fall mig att inte vilja höras mer än absolut nödvändigt.

Det var definitivt en intressant upplevelse, och jag kan tänka mig att göra om det. Det kanske inte är likadant på alla föreställningar. Kan ju inte säga att jag hade något emot att slippa pladder och godisprassel, men skillnaden från alla andra biobesök, jag varit på, var så total. Kön till biljettkassan var låååång, men kön till godisdisken var obefintlig, om man bortser från att kaffet som stod på disken var gratis, så den termosen var populär. Och, biosalongen var i det närmaste fullsatt, en måndag kl 13.00, på vår lilla lokala biograf i Sollentuna.