Senaste inläggen

Av Eva - 30 mars 2012 21:48

Sitter med familjen och tittar på Speilbergs version av Tintin. Vart tog Tintin vägen. Han låter ju inte ens som Tintin. Vart tog Tomas Bolme vägen???? Tomas Bolme ÄR Tintin, men rösten som kommer ur munnen på den här Tintinliknande figuren är INTE Tintin! Den enda i filmen som ser ut som han skall är nog Milou. Måste väl dock erkänna att det är en roande film, men...


Vad är det med det där folket på andra sidan Atlanten som gör att de måste göra om allt bra som kommer från Europa och göra sin egen version av det? Är vi verkligen så dåliga, eller är det bara våra ideer som är bra, men inte tillräckligt bra... eller?


Pippi, trodde man att man visste hur hon såg ut och hur hon var. Men, även där kunde de inte hålla fingrarna borta. De bara var tvugna att göra en tecknad version av Pippi och ett Villa Villerkulla med en ytterdörr som öppnas inåt istället för utåt. Kan fortfarande inte förstå hur Astid kunde tillåta dem att göra sin version. Män som hatar kvinnor var en annan bra story som väl var för bra för att duga på Svenska? Nu har jag inte sett den Amerikanska varianten av filmen, så den kan jag ju egentligen inte uttala mig om, utan det är bara grejen att de måste göra om allt till Amerikanskt.


Fast, de är väl bara avundsjuka.


Men, de är bra på att tjäna pengar. Läste häromdagen om en 83 kvinna i USA som stämt Apple för att hon gått in i glasväggen i deras butik, och spräckt näsbenet. Den var för osynlig så hon stämde dem på en sisådär miljon dollar samt ett skadestånd på 75.000 dollar för sveda, värk och sjukvårdskostnader. Att hon var gammal och såg illa tyckte hon inte, hon körde minsann fortfarande bil!

Av Eva - 7 december 2011 22:40

Nu var det vääääldigt länge sedan jag skrev av mig, så nu är det väl dags igen.


Har idag gjort något jag gör väldigt sällan, eftersom jag är överkänslig mot bl a parfymer vilket kan göra en resa med kommunala medel till en jobbig historia. Idag gick det dock bra de två stationer jag åkte mellan, Karlberg till Ulriksdal. Något som en annan stackars medpassagerare nog inte hade samma upplevelse av. Jag tror det är många som känner igen den där känslan när blåsan är så sprängfylld att tankeverksamheten slutat att fungera. Med på tåget var en man som uppträdde uppenbart oroligt. Först tog han av sig jackan, så man antog att han väl skulle sitta på tåget ett bra tag framöver och att han helt enkelt satte sig tillrätta av denna anledning. Men, så reste han sig och muttrade något till dem som satt på samma bänk, och började att gå bakåt i tåget. Efter ett tag kom mannen tillbaka och nu gick han istället framåt i tåget. Rätt snart så kom han tillbaka igen, satte sig en liten stund men ställde sig upp när tåget närmade sig Solna station. Ställde sig i dörren när den öppnades för att snabbt dra sig in i tåget igen. Tåget åkte och mannen stod kvar, fortfarande lika oroligt. Nu hörde även jag vad han sa, "problem, stora problem", muttrade han och korsade benen, och stod så där som små pojkar gör som inte har tid att gå på toaletten eller inte vågar fråga var den är.


Nu fanns det inga tvivel längre, mannen var helt enkelt oooootroligt kissnödig och försökte nog att finna en utväg för sitt problem. Han var inte alkoholpåverkad, inte vad jag kunde se i alla fall, men det var nog något som många antog, många blickar sa det i alla fall. Jag tror också att de två stora resväskor som stod vid utgången tillhörde honom. Antingen hade han väl kommit med något tåg till Centralen och skulle hem eller så skulle han ut till Arlanda för att åka någonstans. Att i det läget packa med sig sina väskor av tåget och sedan hitta någonstans att bli av med sitt problem var nog inte en enkel manöver. Att tågen dessutom inte går så ofta gjorde väl inte heller saken bättre. Om han hade gått av tåget hade han väl fått vänta en halvtimme till nästa tåg för att fortsätta sin resa. Jag önskade att jag hade haft någon flaska på mig som han ev hade kunna använda för att lösa sitt problem, men jag tror inte det var många andra på tåget som ens funderade på om han behövde hjälp eller överhuvudtaget hade hjälpsamma tankar i huvudet. Jag kan ju inte låta bli att fundera vad som hände sedan jag gått av tåget. Jag försökte se om det fanns någon tågpersonal i närheten som jag kunde uppmärksamma problemet för, men, sl är väl inte direkt kända för att gödsla med personal på tågen...


Jag var glad att min resa med pendeltåget var slut då jag klev av tåget, men kände mig olustig för att inte ha kunnat hjälpa till på något vis. Kommer ihåg en tågresa mellan samma stationer för en massa år sedan, då jag åkt till jobbet på Karolinska men hade fått åka hem igen efter bara någon timme pga magsjuka. En fruktansvärd resa, som slutade i kräkning på tåget. De blickar jag fick av mina medpassagerare var inte snälla medlidsamma blickar. Men, jag fick en liten hjälp av en person som såg vad som var på väg att ske. Han plockade snabbt ur innehållet i sin systemkasse och räckte över till mig innan han snabbt backade bakåt. Den räddade mig, och den välfyllda påsen hamnade i en papperskorg på just stationen i Ulriksdal, men jag han tillbaka in på tåget igen innan de lämnade perrongen.


Hur blev vi så kalla att känslorna stängs av då vi kliver på det kollektiva färdmedlet att vi inte ens ser en medmänniska i nöd, utan bara låter oss transporteras mellan punkt A och B?

Av Eva - 11 augusti 2011 20:57

I tisdags kväll hade jag ett ovälkommet besök i form utav en svart skalbagge. Jag hade haft sovrumdörren stängd, för att behålla svalkan inne i sovrummet och för att hålla kaninen utanför. När jag gick in såg jag den svarta baggen snabbt kila över golvet. Jag gillar INTE kryp, och speciellt inte sådana som är oberäkneliga. Denna skalbagge kvalade definitivt in i den gruppen. Uppenbart var att den inte gillade ljuset utan hellre sökte sig till mörkret. Det enda jag hade till hands var en av mina tröjor, så den slängde jag över djuret för att stoppa dess framfart. Eftersom den verkade känna sig trygg under min tröja så lyckades jag till slut få ut både tröja och skalbagge ur sovrummet. Väl utanför tog jag till en stor Tupperwareburk som jag placerade över tröjan med skalbaggen. För säkerhets skull placerade jag två färgburkar ovanpå Tupperwareburken. Man kan aldrig vara säker på hur stark utbrytningsdriften hos en skalbagge är... Sedan fick fången stå där på golvet över natten. Igår förmiddag lyckades jag få under ett papper, under burken. Sedan tejpade jag fast pappret i burken för att sedan kunna föra in en styvare kartonbit under arrangemanget. Med detta lyckades jag till slut få ut min fånge från huset. Lite orolig var jag dock fortfarande eftersom jag inte såg en skymt av baggen i burken, även fast jag vände, vred och försiktigt skakade på burken. Hade den tagit sig ut i alla fall???


Men, man kan inte ha en tröja och en skalbagge intejpad i en burk hur länge som helst. Så, med hjälp av min granne så vågade jag till slut ta bort tejpen och Paula hjälpte mig att försiktigt hänga upp tröjan i tvättvindan men en klädnypa. Försiktigt kollade vi i tröjan och baggen, som vi fortfarande inte sett till. Och, där inne i tröjan var den, fortfarande ljusskygg, klättrande längre upp i tröjan för att skydda sig från ljuset, eller om det var oss... Så, då fick tröjan hänga kvar.


Imorse packade jag ihop min grejer på landet för att åka hem till storstan. Så, då måste jag ju även få med mig min tröja från tvättvindan. Igår kväll fick vi en REJÄL portion regn. Som mest regnade det med en intensitet av ca 111mm/h. Så det var ju tur att det inte regnade lika intensivt hela tiden. Detta regn räknade jag dock med att det skulle ha sköljt bort skalbaggen ur tröjan. Tröjan var då i alla fall så blöt den kunde bli. Försiktigt, försiktigt lyfte jag på nederkanten av tröjan och kikade in. Man kan inte vara för försiktigt när det gäller sånt här. Och, tur var väl det för vad såg jag


  Jo,jo, där satt den kvar! Regnet hade varken gjort den slöare eller mer välvilligt inställd till ljuset. Så nu tog jag fram kameran för samt en försiktig övertalningskampanj för att få den att lämna min tröja. Det var en väldigt envis liten rackare så det tog ett bra tag att få den att släppa taget om min tröja. Till slut så tappade den nog fotfästet och ramlade av.


  Jag är ingen kännare av insekter, och har heller inga ambitioner att bli någon. Men, så här såg den lille gynnaren i alla fall ut straxt innan den tappade taget om min tröja. Nu är skalbaggen åter i naturen och min tröja tvättad.

Av Eva - 6 augusti 2011 22:58

Idag var det dags igen. Myrsvärmning!!! Idag var det pissmyrorna som bestämt sig för att inta Senneby. Hela luften var full av röda, ettriga, myror med vingar. Vi hade en mindre svärmning för ett par veckor sedan. Då hade vi svärmen centrerad kring en stubbe. Då såg det ut som att det brann i stubben. Myrorna stod som rök upp ur den. Eftersom vi inte är buddister eller så, så åkte insektssprayen fram och den branden av myror släcktes rätt så snabbt. Det måste ha varit en förvarning om vad som skulle komma idag. För idag var det inte bara en liten svärm som kom, det kom svärmar av svärmar. Verandataket var det ställe vi upptäckte dem först. När det taket var rött av döda och krälande myror så upptäckte vi att även uteplatsen med paviljongen var invarderad av myror. Mera spray. Nu kändes det som att det var dags att även blicka uppåt. Suck. Den största svärmen satt på taknocken av huset! Dit når vi inte utan redskap. Och, eftersom det varit så varmt idag kan man inte bara gå upp på taket eftersom vi har ett papptak. Sådana tak blir lätt flytande under varma dagar. Så, jag stegade upp till grannen för att låna en stege. Väl inne på gården fick jag ducka. Även där fanns de flygande eländena. Grannarna bor högre upp så där var svärmen inte över huvudena utan man fick gå igenom molnet av kärlekskranka pissmyror. Vägen fram till stegen var inte stort bättre. Brrr, jag TYCKER INTE OM svärmande myror. De andra grannarna hade fest av något slag, de var heller inte förskonade så jag kan förstå om de plötsligt fick för sig att det var dags att gå ut och promenera ett tag med alla barnen. Det är ju tur att dessa små varelser bara brukar svärma under några timmar, så jag hoppas att det är över till i morgon. De som valde att svärma över vår tomt fick smaka på spray från Anicimex, så många offer skördades här. Frid över deras minne.

Av Eva - 5 augusti 2011 23:16

Nu har jag nog här i skogen lite för länge. Djuren är inte längre rädda för mig. I måndags var det fjärilen som satt och slickade salt från mina fötter. Idag strök en fågel förbi mitt underben, så nära så att jag kände vingen på mitt ben. Nere vid havet blev jag attakerad av en humla! Brukar i vanliga fall inte bry mig så mycket om när humlorna är ute och surrar eftersom de lämnar en i fred, men, det här var en ytterst envis liten rackare. Jag vart tvungen att ta till en tidning för att vifta iväg den. Trots detta så återkom den lilla gynnaren ytterligare två gånger, lika envist attackerande. Lite senare kom fågel nummer två och satte sig nedanför mig på trappen, mindre än en meter ifrån mig. Jag tror det var en av årets ungar, för det är gott om dem och de är alla lite valpiga.


En av grannens hundar har börjat beklaga sig när jag vi skiljs eller jag rör mig nere på min tomt och han sitter innanför sitt staket. Det har han inte gjort förut. Det har skett efter den där incidenten då han morrade åt mig i måndags. Djur är märkliga, men, intressanta.


Hunden som legat på djursjukhuset sedan i måndags har idag fått komma hem. En glad men fortfarande trött tjej. Som grädde på moset fick hon ett bad och schamponering innan hon åkte hem, så hon var så mjuk och go när hon kom hem.


Mina killar har också kommit tillbaka idag. Sonen tyckte jag såg lite väl gräddad ut när han kom. Har väl legat lite mer nere vid havet än jag gjort tidigare i sommar...   Men, det har varit så sköööönt att bara få göra vad som fallit mig in och kunnat bada i Ålands hav. Det är inte alltid på väldigt varm i havet här ute, men nu är det ljuvligt.

Av Eva - 4 augusti 2011 22:22

Idag tog jag mig i kragen och följde med min mamma ut i blåbärsskogen. Eller, rättare sagt jag följde med henne på hennes sista tur för dagen. Jag brukar inte riktigt ha tålamod att plocka några större mängder bär, och dessutom så brukar jag få så ont i ryggen och vara så irriterad på alla mygg. Så jag tog bara en liten butt med mig, smorde in mig med myggstift samt tog med en liten hopfällbar pall. Liten butt, förresten, jag tänkte ta en halvlitershink men valde en enlitershink och sedan bara plocka en halvliter. Om man tar en litershink och  bara plockar en halv liter så har man rätt god marginal till hinkens kant och slipper då riskera att bären ramlar ur hinken. Mamma plockar bara stora bär och nu var det ett ställe som hon bara måste få visa mig. Så, vi packade ihop våra saker, lastade på dem på cyklarna och drog iväg. Jag måste då säga att hon inte överdrev när hon sa att det var mycket blåbär på just det här stället. Plantorna halvlåg längs med marken pga den tunga bördan av bär. Jag kan inte påminna mig om att ha sett så mycket bär någon gång.


 

Stora och små bär trängdes i klasar på samma planta. Efter en dryg halvtimme hade jag hela enlitershinken full! och, ryggen var helt OK efteråt. Mygg var det heller inte så irriterande mycket av. Så, det blev en bra stund i blåbärsskogen, efter ytterligare en dag vid havet. Den här veckan har verkligen, så här långt, varit underbar. Inga måsten, bara njutning.

Av Eva - 3 augusti 2011 23:43

Idag har jag inget speciellt att blogga om. Den här veckan har temperaturen i havet krupit upp till en rätt så behaglig badtemperatur så dagarna består mest av avkoppling sol och bad. Mamma, som är på besök, sticker ut i skogen lite då och då och kommer tillbaka med ännu mer stora härliga blåbär. Snart har hon fått ihop 10 liter. Jag borde väl egentligen gå med henne en sväng, men det har liksom bara inte blivit av ännu. Måste kanske ta mig i kragen imorgon.


Så till dagens puh. Grannens tik är på bättringsvägen. Igår vart hon sämre så de vart tvugna att ge henne serum mot huggormsbettet. Idag kom det glada beskedet att hon svarat bra på serumet. Så nu väntar vi bara på att få se henne hemma igen med en viftande svans. Både husse, matte och de övriga två hundarna i flocken har sett rätt molokna ut de senaste dagarna medans Tess legat inskriven på djursjukhuset. Ser fram emot att slippa höra de sorgsna killarnas ylande och istället få höra glada hundskall från grannens gård.

Av Eva - 2 augusti 2011 23:00

Vad är det med flugor som gör att de måste vara så ytterst retfulla? Inte riktigt alla sorter är lika irriterande men de som är det räcker gott till för att man skall bli smått galen. Speciellt om man skall göra något som kräver koncentration, eller om man gör något där man behöver sina händer till annat än att vifta bort dessa envetna djur. Eller, när man skall sova och har fått in en retsticka i sovrummet. Jakten blir ju då lätt en hetsjakt på detta lilla irriterande flygfä. Om man skulle få för sig att ge upp jakten i hopp om att även flugan skulle slå sig ner, då långt ifrån sängen där man ligger med ev blottade kroppsdelar såsom ansikte o dyl, och själv slå sig till ro och sova till sisådär tio nästa förmiddag, då kan man ge sig den på att den lilla retstickan slår sig till ro i en lagom stund tills man själv släckt lampan och nästan lyckats somna. Det är då den kommer störtdykandes mot ens ansikte, och vips, så är man klarvaken igen! Och, om den skulle lämna dig i fred och låta dig sova så kommer den då inte att göra så tills du själv vill vakna utan den kommer då säkert att påminna dig om hur det var att ha småbarn hemma och väcka dig på en okristligt tidig tidpunkt arla nästa morgon. Jag är jätteglad över de två fladdermöss vi har hos oss, och som i skymningen gör sitt bästa för att samla in så många insekter de kan.


Men, om man tänker på flugor idag är det lätt att se bilderna från nyheterna framför sig, med svältande barn vid Afrikas horn. Där kryper flugorna ohindrat i ansiktena på de utmärglade barnen. Jag får krypningar i hela kroppen av att se flugorna men det är ju dock ett microproblem jämnfört med människornas lidande där i torkan. Köpte idag Aftonbladet, för att jag tycker om att ibland bläddra i en riktig tidning istället för att scrolla en websida. Dagens tidning innehåller flera sidor med reportage om svältkatastrofen. Men, sidorna innan denna katastrof ägnas åt dödandet i Norge. Även framsidan av tidningen ägnas åt skjutandet i Norge så det är ju det reportaget valt att visa utåt för att sälja fler tidningar. Jag kan ju då tycka att man borde skänka en del av sin förtjänst, av tidningsförsäljningen, till katastofhjälp för svältkatastrofen. På så sätt så skulle skrivandet om denna idiot i Norge ge något gott. Egentligen skulle jag inte ha köpt tidningen med tanke på att jag tycker man skall helt glömma bort galningen i Norge, inte offren men han som avfyrade alla skotten, och jag tycker inte att någon skall tjäna pengar på det denna idiot gjort och som jag inte ens vill nämna vid namn. Men, om Aftonbladet skulle skänka förtjänsten för artiklarna om Norge till svältkatastrofen, så skulle mitt samvete kännas bättre för att jag ödslade pengar på tidningen idag.

Presentation

Fråga mig

3 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Mars 2012
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Gästbok


Skapa flashcards